Strategen som bubblar av gröna idéer

Linda Apelgren bubblar av drömmar och idéer. Eller drömmar förresten, det handlar om genomförbara planer, alla med det gemensamma målet att skapa förutsättningar för stadens invånare att motionera och röra på sig i sitt eget närområde. Det är med andra ord ett livsviktigt uppdrag hon har, samhällsbyggnadsstrategen på Norrköpings kommun.

– Visst hanterar vi stora byggprojekt som Ostlänken och Inre hamnen också, men det är de något mindre utmaningarna som är allra roligast, de som handlar om livet mellan husen, säger hon.

Livet mellan husen. Linda kallar det för den ”mjuka” delen av sitt arbete. Det som hon och hennes kollegor i kommunhuset i Norrköping, tillsammans med andra samverkanspartners, kan göra för att förbättra för människorna i ett bostadsområde.

– Man kan inte bara lämna ett område och tro att det är färdigt. Det handlar om att växa och utvecklas eller dö, säger hon. Ta Klockaretorpet till exempel. Det är en stadsdel i sydvästra Norrköping där centrumet först fungerade bra, det ansågs ”klart.” Sen gick åren, ingen utveckling skedde och då tog kriminella ungdomsgäng över hela platsen.

– Nu har Norrköpings allmännyttiga bostadsbolag, Hyresbostäder, i samverkan med oss andra byggt ett Kunskapens hus där folk samlas och det har blivit bättre igen. Men om man inte underhåller ett område utan lämnar det så blir det jäkligt mycket jobbigare att börja om igen några år senare.

I sitt uppdrag rör sig Linda mycket i de olika stadsdelarna i Norrköping. Hon lyssnar till invånarnas åsikter förstås, och bildar sig egna idéer och uppfattningar om vad som kan göras.

– När vi frågar folk vad de helst vill ha så är grönområde alltid först. Det är klart överordnat alla andra önskningar, säger hon.

Och det är ett bra och klokt önskemål. Forskning visar att ju mer grönska och växtlighet det finns i ett område, desto mer tenderar invånarna att motionera. Dessutom är det bevisat att barn som rör på sig får färre diagnoser och mår betydligt bättre.

Det är lätt att luta sig mot forskningen som argument för den här utvecklingen, säger Linda.

– Till exempel vet man att i områden med grönska är invånarna mer benägna att vara ute och prata med sina grannar och skapa relationer, vilket i sin tur leder till större trygghet. Kvinnor i de här områdena har högre självskattad hälsa, visar undersökningar.

– Och visste du, fortsätter hon, att i områden där det bara finns en vanlig trottoar på ena sidan av gatan mår människor sämre och är mer överviktiga än i områden där man kan gå på båda sidor. Så säger forskning från Australien. Det är tänkvärt!

Tänkvärt ja. Och forskningsuppgifter som i allra högsta grad smälter samman med Lindas visioner.

– Jag tar varje tillfälle jag kan för att missionera om varför och hur vi ska skapa möjligheter för våra invånare att röra på sig, säger hon.

– Men det är inte alltid lätt. Kommunens politiker har naturligtvis ekonomin att ta hänsyn till, men jag vill skicka med att det inte alltid är de stora, högröstade fastighetsägarna man ska lyssna på, utan även invånarna i de mer socioekonomiskt utsatta områdena. De som inte alltid gör sina röster hörda, men som har bra idéer och ett annat behov av att använda de allmänna platserna. I de områdena kan en fin park skapa viktig framtidstro.

Vad kan man göra då?

– Ja, i själva verket behöver inte ingreppen eller aktiviteterna alltid vara särskilt stora eller kostsamma, menar Linda. Det gäller bara att vara lite klurig.

– Ta parken i stadsdelen Ljura till exempel. Den har förfallit lite och det förekommer en del bus. Men i närheten ligger fältrittklubbens stall. Hur skulle det vara om de kunde rida i parken på kvällarna? Det skulle säkert bli lugnare. Och som extra grädde på moset skulle vi få gratis hästgödning till stadsodlingen som finns där.

Stadsdelen Navestad i sin tur, byggdes 1972 efter förutsättningarna som rådde då.

– Bilarna har mycket plats och man har kastat dit en gångbro och en cykelbana, säger Linda. Det är inte särskilt kul.

Området är byggt i två stora ringar med ett underjordiskt garage emellan. När Linda promenerade där för ett tag sedan föddes en idé.

– Det finns ganska mycket plats mellan den inre och yttre husringen. Jag mätte och om man går runt så blir det 700 meter i varje ring. Det vore perfekt att anlägga en löparbanor där, på taket till garaget. Ett motionsspår mellan rabatterna helt enkelt. Tänk så bra!

Hon pratar om att skapa en inbjudande entré till Vrinneviskogen så att framförallt nysvenskar har lättare att hitta dit. Om trivselvandringar i olika bostadsområden, om trygghetslöpningar där en uniformerad polis deltar, om digitala löparutmaningar i centrum, och om utsikterna att få in grönområden och motionsmöjligheter som en punkt på agendan redan när ett bostadsområde är på planeringsstadiet. Och om mycket, mycket annat.

Du brinner för ditt arbete på ett inspirerande sätt. Men hur är det med det egna motionerandet?

– Jag är en vandrare. Jag har gått så mycket i Vrinneviskogen att jag är trött på den. Jag har fått med mig barnen också och vi försöker att hitta nya turer.

Därtill har Linda och hennes familj ett lantställe som hon tar sig till med jämna mellanrum – på cykel.

– Det är sex mil och jag kör genom Kolmården. Jättefint. Jag har en badplats där jag brukar stanna och äta matsäck och bada. Förra året blev det dock en liten intressekonflikt för mig. Jag brukar vara ensam, men plötsligt var det alldeles fullt av folk. Först blev jag störd. Men sen tänkte jag om. Det är ju precis det här jag vill och jobbar för – att folk ska komma ut i naturen och njuta.

Text: Anna Lindén, Granit PR & kommunikation
Bild: Tomas Lindquist